Till anhöriga och vänner till FS 17!

Sedan anhörigträffen i maj har mycket hänt vid förbandet. Verksamheten i huvudsak har varit att tillsammans med ANA (Afghanska armén) och ANP (Afghanska polisen) bedriva operationer i syfte att säkra upp vårt ansvarsområde inför valet i Afghanistan. I förbandet har alla en viktig roll och ansvar att fylla vilket de också har genomfört på ett mycket ansvarsfullt, engagerat och professionellt sätt.

Med detta brev vill jag som förbandschef, tillsammans med personalchefen, ge er en inblick hur förbandet mår ur ett personalperspektiv samt bjuda in er på en extra anhörig- information där vi kan ge er en bild av händelserna och möjligheten till att ställa frågor. Samtidigt vill vi i detta brev passa på att kortfattat beskriva senaste tiden i syfte att förbereda er inför kommande träff och inför soldaternas kommande leaveperiod.

Under en tid har ni, liksom de soldater som är hemma på leave, kunnat läsa om flera olika händelser i området då vi har haft kvällstidningarna från Sverige på besök. De har följt förbandets verksamhet och intervjuat soldater och officerare samt haft möjlighet att medfölja patruller på olika uppdrag. Oron som skapas hos er där hemma och de som är på leave är naturlig. Vad som skett och hur soldaterna som varit involverade i händelserna mår, framgår inte.

Vad har då skett den senaste tiden?
De senaste två månaderna har enheter ur förbandet varit utsatta för eldöverfall i området väster om staden Masar-e-Sharif och sydväst om Sar-e-Pol. Utöver det har det inträffat en fordonsolycka. Nästan alla enheter har varit inblandade i en eller flera händelser. Genom media beskrivs bara brottsstycken av verkligheten vilket kan liknas med vad man ser i en bild tagen med ett 73mm objektiv. Alla soldater påverkas under sådana incidenter, oavsett om man varit på platsen för händelsen eller inte. Det positiva med att finnas här i området när incidenter inträffar, oavsett om man varit involverad eller inte, är att här finns rätt information att få samt det stöd man inledningsvis behöver.

Hur reagerar de som varit med i incidenten?
Soldater och befäl som genomgått incidenter av den karaktär som vi har haft, har frågor, funderingar och reaktioner, exempelvis: Gjorde jag rätt? Kunde jag göra annorlunda? Varför hjälper ingen mig/oss? Ilska, Saknar tålamod! Oro, har mina soldater förtroende för mig som chef? Upp i varv/kan inte sitta still! Hur ska jag tala om det här för de där hemma? Jag berättar när jag kommer hem! Jag kunde ha dött! Nu har jag haft sådan tur! Nästa gång kanske jag dör! Ska jag åka hem? Hur ska min familj klara sig utan mig?

Att komma ihåg är att denna process tar tid! Sviter av incidenten kan sitta länge, hur länge är lite beroende av den enskildes val att ”tackla” de frågor som uppstår i processen och viljan att ta emot det stöd som erbjuds. Det går inte att tvinga fram ett samtal. Enklast för den enskilde att komma igenom alla funderingar och frågor som uppstår är tillsammans med kamraterna som varit med och förstår vad man talar om. Soldaterna, där många kommer ur NBG (Nordic Battle Group), har en stor trygghet i varandra då de tjänstgjort länge tillsammans.

För att ingen i förbandet skall ”tappas bort” eller glömmas, genomför FM en resa ner till området för en uppföljning av personalen som varit involverad i incidenter. Detta genomförs för att man vid hemrotation av förbandet i december, med samtalsledare som är förberedda, genomföra en fördjupad uppföljning av personalen.

Hur reagerar anhöriga?
Även på hemmaplan är det fullt naturligt att man reagerar då ens nära och kära utsätts för farliga situationer. Reaktionen blir ofta av samma typ som vid förbandet, men svårare att hantera, då kamratstödet inte finns på ett naturligt sätt. Det finns dock stöd att hämta även för er anhöriga. Dels kan Svenska Soldathemsförbundet erbjuda samtalsstöd via professionella organisationer, dels kan t ex Fredsbaskrarna erbjuda ett liknande stöd. Förutom detta så är ni alltid välkomna att kontakta I 19/Försvarshälsan för ytterligare kontakter. Att få dela med sig av sin oro och få prata med någon utomstående med liknande erfarenheter kan vara ett gott stöd. Hänvisning till dessa organisationer finns nedan.

Inbjudan till anhöriginformation 2, steg 1

Med hänsyn till den korta framförhållningen har vi öppet hus för er anhöriga och tar inte in någon anmälan.

090902 Stockholm – Karlbergs Slott, kl 1900. Anmäl er vid slottsvakten, till vänster om slottstrappan, följ sedan markeringarna mot aulan/filmsalen.

090903 Halmstad – MHS HALMSTAD, kl 1900. Anmälan i vakten, följ därefter snitsling till genomgångslokal.

090904 Boden – A9, kl 1900 i Artillerihallen.


Agenda
- Läget i stort just nu i ansvarsområdet
- Händelserna soldater upplevt
- Hur är reaktionerna från soldaterna och befälet
- Vad gör vi vid förbandet för att ta omhand de som varit med i händelserna
- Vad skall/kan ni göra för dem när de kommer hem

Frågor kan ställas när som helst under genomgången.

Väl mött och många hälsningar från FS 17 genom



Olof Granander
Chef FS 17

Svenska soldathemsförbundet,

andreas.philipsson@soldathem.org

Fredsbaskrarna,

http://www.fredsbaskrarna.se/

I 19/Försvarshälsan, 0921-34 80 00

SMO

Jag avslutar nu efter fyra månader min kontraktstid i Afghanistan. Jag har varit stabsläkare, eller, som det heter på engelska ”Senior Medical Officer”. Senior kan ju passa eftersom jag har varit äldst på campen. Det är skönt att vara gammal när man åker på mission. Barnen är vuxna och kärleken behöver inte bekräftas varje dag när man varit gift i över trettio år. Fast visst saknar jag familjen, inte minst barnbarnen som snart blir två till. Det skall bli en stor glädje att återse dem.

För mig har tjänstgöringen även inneburit en återknytning till den organisation som jag tillhörde första gången för 41 år sedan och senast för 16 år sedan. För 41 år sedan hette det ännu Krigsmakten och alla förband var ”kungliga”. Mycket har förändrats i försvaret sedan dess, somligt till det bättre, annat till det sämre; åter annat såsom sängarna, de slamrande plåtskåpen och mentaliteten hos förrådsgubbarna är evigt desamma. Det där med förrådsgubbarna gäller dock inte vid FS17, tvärtom, i förrådet precis som i resten av förbandet har jag mötts av idel vänlighet.

Den tjänstegren som jag själv ansvarat för, sjukvården, har lyckligtvis inte alltid haft så mycket att göra. En och annan har haft tid att bygga upp en solbränna. De gånger då det verkligen har behövts har dock allting fungerat på ett väldigt bra sätt.

Det har det gjort även med mina arbetskamrater inom sektion G4. Sektion G4 hanterar logistiken d v s man ser till att soldaterna har mat att äta, vatten att dricka, kulor att skjuta, ström att förbruka, fordon att åka, skor på fötterna och kläder på koppen. Humöret har alltid varit på toppen även när bilar och elverk gått sönder, transporter ställts in och materiel uteblivit. Snabba improvisationer och listiga genvägar har löst problemen även när fordon fastnat på otillgängliga ställen. Mauritz fixar transporterna, Ola ser till att bilarna rullar, Mikael ser till att hygienen är på toppen och at inga skadedjur angriper oss, Klas-Mikael och hans assistent Patrik fixar det mesta. Den grej som Klas-Mikael inte kan fixa fram finns inte. Över hela sektionen vakar chefen Thomas ”Eken” med en närmast göteborgsk humor trots att han av födsel och ohejdad vana är norrbottning.

Förutom alla nya vänner och alla nya intryck känner jag också att jag gjort nytta här i Afghanistan. Inte direkt jag personligen, men jag som en del av FS17. Skulle vi lämna våra fyra provinser skulle tomrummet med största sannolikhet fyllas av aktörer som vore sämre för befolkningen i området.

Ledsen blir jag när jag läser okunniga debattinlägg och tidningsartiklar om Afghanistan och den svenska insatsen. Glad blir jag över att ha varit här och glad är jag över att åka hem, även om det blir med ett stänk av bitterhet med tanke på de vänner jag nu lämnar. Med detta vill jag tacka alla mina kamrater på FS 17. Vi ses på återträffen.

Lars Raxell

Besök Jaweeds barnhem

Hela familjen engagerad

Hösten 2007 beslutade familjen att pappa skulle åka till Afghanistan, allt var nytt och främmande. En kväll i veckan satt familjen bänkade framför tv´n och tittade på dokumentären Fredsstyrkan och vi fick en väldigt trevlig introduktion till vad FS kan vara. Inslaget om den döve pojken Jaweed som fick ett nytt hem på ett barnhem blev självklart rörande eftersom han är jämngammal med lillebror Pontus 11. Under det kommande året så var pappa Peter på skolan och pratade i både lillebrors o storasysters klasser, visade bilder och svarade på nyfikna frågor.

Likaså gjorde jag (mamma) när det blev dags för mig att åka. Detta engagera barnen i skolan som själva gjorde en liten insamling av pennor o skrivblock, inget märkvärdigt men ändå ett litet sätt att visa sin delaktighet som jag skulle ta med mig tillbaka till Afghanistan efter att ha varit hemma på leave. Eftersom skolan på baksidan av campen är stängd för sommaren så fick jag åka till ett barnhem. Det visade sig vara samma barnhem.

Storasyster hade skrivit ett brev där hon berättar sin story och att barnen gärna fick rita lite teckningar som mamma kunde ta med sig tillbaka till Sverige. Efter att tolken hade läst upp det brev jag hade med mig så fick alla barnen presentera sig själva. De flesta var mellan 10-14 år. Jag fick även ett svar till Cassandras brev, väntar nu med spänning på översättningen :O)

Barnen fick även se en bild
av familjen som dom skickade runt.

Pojkarna var väldigt intresserade

av de blonda frisyrerna

Alla fick vara med och rita.

Det blev en hel hög med teckningar att ta med sig hem till Sverige.

Barnhemmet var inte förberedda på vårt besök men ändå var alla sängar bäddade :O) (bra att påpeka för barnen där hemma ).

Jaweed glad o stolt. Han har lärt sig att läsa o skriva under sin tid på barnhemmet. Han kunde själv läsa det översatta brevet som jag hade med mig och ritade en teckning av ett hus med en Afghansk flagga till Cassandra o Pontus.

De tre flickorna är systrar och har just fått komma till barnhemmet. De var lite blyga i början men det släppte efter att jag själv satte mig ner och ritade med dem. Alla flickorna ritade varsin bukett med blommor.

Barnhemmet består av två byggnader, en mat/skoldel samt en boendedel. På gården finns en liten trädgård med solroser, tomater och andra grönsaker.

För oss känns det väldigt viktigt att hela familjen är delaktig och har förståelse varför vi gör det vi gör och det underlättar för oss alla att även våran omgivning har den förståelse. Jag vill tacka alla där hemma som visar sitt stöd till oss som är här nere, vare sig vi är ute i terrängen eller inne på campen. Inget stöd är för litet även om det bara är ett kuvert med ett HEJ på en post-it lapp.

Dorota

Ramadan

Igår, den 22 Augusti, startade Ramadan i Afghanistan. Jag har fått lära mig att det kan skilja några dagar på när den startar i olika islamska länder och att det beror på månen. Månen skall vara som en skära. Den här bilden är tagen av Kim som jobbar som journalist! Jämför den med en amatör...

På min vanliga kamera blev månen bara en enda liten prick. Detta kort är taget 19.20, det ser ut att vara helt svart ute, men det var det inte riktigt. Det har dock förvånat mig lite att det redan nu börjar bli mörkare tidigare även här, hösten håller på att göra sitt intrång.

Det är spännande att lära sig lite mer omkring Ramadan och vad det hela innebär, när man också är på plats i ett muslimskt land. Muslimer ber 5 gånger om dagen (soluppgång, mitt på dagen, eftermiddag, solnedgång och kväll). Från kampen kan vi höra flera olika böneutropare, minareter, när de sjunger ut sina böner. Den sista bönen kallas Isha och är den "viktigaste" under Ramadan, den följs också av en kompletterande bön kallad Taraweh.

Under Ramadan jobbar de flesta Afghaner mellan 08.00-13.00. Eftersom de varken äter eller dricker på hela dagen kommer det att vara mindre aktiviteter och samverkan med lokalbefolkningen under den här månaden.

Här har jag gjort ett försök att ta kort på "vägen" ner mot mässen. Det ser nästan ut som det snöar, men det gör det inte. Däremot är det alltid väldigt mycket damm och partiklar som åker omkring, vilket man blir varse om man använder pannlampa eller tar kort med blixt.

På återhörande/ Suzanne

Valdag

- Jag vill ha fred och säkerhet, säger mannen som väntar på sin tur utanför vallokalen. Och så vill jag att regeringen får slut på fattigdomen.

- Jag vill också ha säkerhet, tillägger hans granne i kön.

Fred och säkerhet står högst upp på afghanernas önskelista. Detta bekräftas gång på gång då jag besöker vallokalerna i Masar-e-Sharif. Samma sak rapporterar kollegor från Kabul, Samangan, Jowzjan och Sari Pul. Afghanerna hoppas att den nye presidenten, som väljs idag, skall skapa säkerhet och fred. Två grundläggande faktorer som är nödvändiga för att Afghanistan, som är ett av världens fattigaste länder, skall kunna förbättra levnadsvillkoren för sin fattiga befolkning.

Många kvinnor kommer och går i vallokalerna. Kvinnors valdeltagande är viktigt eftersom de lever ett liv där deras rättigheter inte respekteras. Många har klätt sig finklädda. Män och kvinnor röstar inte i samma lokal. De är åtskilda. I rummen där kvinnor röstar ser man glittriga klänningar, guldglänsande sjalar och högklackade sandaletter. Flera av dom visar glatt fram ett anilinfärgat finger under burqan. Detta är tecknet på att de har röstat.

På en gymnasieskola för flickor, som tjänar som vallokal, har man anlitat elever som röstförrättare. Här ser jag hur en ung flicka tar sin uppgift på största allvar då hon hutar åt sin rektor som försöker tränga sig i kön. - Du är visserligen min rektor men du går och ställer dig i kön, säger hon med en bestämd min.

Den kvinnliga vaktmästaren har anlitats för att kroppsvisitera kvinnorna som skall rösta. Alla undersöks för att ingen skall kunna ta in vapen eller sprängmedel. Jag blir också noga visiterad och får visa upp handväskan. Vaktmästaren skrattar glatt med ett tandlöst leende. Hon klappar oss alla vänligt på kind.

Kroppsvisitering av män

För många afghaner präglas vardagen av ständiga övervägande för att inte utsätta sig för fara. Från dess att man vaknar till dess att man går och lägger sig måste man tänka på sin och sin familjs säkerhet. Stora grupper av människor lever med ständig oro och rädsla. Oro för självmordsbombare. Oro för våldsamma attacker. Oro för att döttrarna skall råka illa ut om de går till skolan. Oro för att motståndsmän skall komma och tvinga dem att lämna ifrån sig sin mat och sina tillgångar. Oro för att de skall bli skadade om de inte följer talibanernas levnadsregler.

Detta är det andra demokratiska valet sedan talibanregimen föll 2001. Förra gången anordnades valet av FN. Denna gång ansvarade den afghanska staten själva för valprocessen. Säkerhet har varit en av de stora frågorna som bekymrat både de afghanska myndigheterna och FS17.

Hur bidrar vi till att öka säkerheten för de afghaner som finns i vårt ansvarsområde? Detta har varit den stora frågan i förberedelsearbete inför valet. Aktiviteten har varit stor både på Camp Northern Light och på våra provinskontor. Målet har varit att hjälpa till att öka säkerheten, speciellt i oroliga områden, för att människor skall kunna känna sig så trygga att de kan gå och rösta.

Kroppsvisitering av kvinnor

Anilinfärgade fingrar ett tecken på demokrati

Kvinnlig vakmästare med ansvar för kvinnors säkerhet

12-årig pojk som hjälper sin familj med
försörjningen utanför vallokal

Man som varit och röstat

Den Afghanska polisen (ANP) bidrar till säkerheten vid vallokalen

Gör Sveriges insats i Afghanistan nytta? En dag som denna är svaret lätt. Ja! Vi bidrar till att människor får möjlighet att utnyttja sina fri- och rättigheter. Att många idag har anilinfärgade fingrar i Afghanistan är ett gott tecken på vår insats. Det finns till och med de som inte tänker tvätta sina fingrar för att behålla färgen länge, länge, som påminnelse om att de tagit ett steg närmare ett demokratiskt samhälle. Men vem det är tänker jag inte berätta. För valdag eller ej; handtvättspatrullen vilar aldrig på Camp Northen Light.

Vems finger är detta?

/Helené

Gods

För ett par dagar sedan följde jag med transportgruppen och Movcon (movement and control) till Marmal. Marmal är den tyska campen och hit kommer gods till bl a svenskarna. Minst en gång i veckan kommer det transportflygplan med leveranser.

Det är ett företag från Azerbadjan som är inhyrt för att sköta om transporten. De har tillstånd att stå på marken i två timmar, vilket innebär att det är bra fart på arbetet för att lossa gods. 25 ton lastas i detta gigantiska plan.

Här har Lars fått en liten titt i cockpit för att kolla alla instrument. Här sitter de två piloterna medan navigatören sitter en trappa ner med fönster "i golvet". Tidigare har planet används som stridsflygplan.

Det är tysk flygplatspersonal som sköter truckarna för omlastningen. Håkan från Movcon prickar av att alla saker har kommit med och beordrar hur det skall lastas.

Tommy är backchef när två nya Galtar tar mark i Afghanistan.

Det gällde att hålla tungan rätt i munnen när Galtarna backades ut. Det var dåligt väggrepp och det gled i ganska snabb takt även om förarna bromsade för fullt.

Det var många rör som skulle med den här dagen, de var skrymmande. Det blev en utmaning i Tetris för att kunna få med allt i samma transportsväng.

Här håller Mikael på att förankra en del av lasten.

Karin är Galtförare och tar hand om en av de nya Galtarna för att köra den vidare till Camp Norden Lights. I och med det har vi också utfört dagens uppdrag med beröm godkänt.

Anhöriga och vänner till FS 17

De senaste veckorna har FS 17 tillsammans med den finska styrkan satts på hårda prov. Den lyckliga utgången av de sammanstötningar med väpnade grupper vi varit involverade i vill jag tillskriva den professionella attityd som präglar enheten samt den unika möjlighet vi haft att samträna och öva. Det stundande valet kräver en gemensam kraftansträngning från vår sida. Att det Afghanska folket ges en möjlighet att under säkra former själva få bestämma sin framtid är vårt viktigaste uppdrag just nu. De mål vi satt upp och de operationer som i skrivande stund genomförs syftar till att skapa just det utrymme som är nödvändigt för att demokratin skall ges möjlighet att segra i detta land.

Det är nu bara 8 dagar kvar till presidentvalet. Det finns två kandidater som är att räkna med, den sittande president Karzai och en utmanare Abdullah Abdullah. Fram till nu har alla bedömare sagt att Karzai kommer att vinna men kanske håller vinden på att vända och Abdullah får så pass med röster att Karzai inte får en klar majoritet (>50%). Blir det så kommer det att bli en andra valomgång efter Ramadan. Ramadan börjar 22 augusti och håller på en månad. Det finns farhågor att Talibanerna skall försöka hindra valprocessen, men hittills, i våra fyra provinser, har det inte skett någon anmärkningsvärd ökning av våld som kan kopplas enbart till valet. Talibanerna och andra grupperingar kan tänkas använda sig av olika metoder för att störa valet, allt från självmordsbombare i större städer till propaganda och hot.

Vårt ansvar inom ramen för valprocessen är att stödja afghanerna, främst polisen (ANP) och armén (ANA) i deras uppgifter. ANP har att svara för säkerheten närmast vallokalerna, ANA kommer att finnas lite mer i bakgrunden beredda att sättas in där det kan komma att behövas. Från den 16 augusti är det tänkt att ANP och ANA skall själva svara för säkerheten i vårt område. Om de behöver kvalificerade resurser som vi har, t.ex. IEDD och andra system som inte afghanerna själva har, är vår uppgift under valet att stödja dem i säkerhetsarbetet. Eftersom huvuddelen av afghanerna bor på landsbygden kommer det att upprättas ett stort antal vallokalerna för att folk skall kunna rösta. Alla förberedelser för valet har haft det positiva med sig att vi nu har ett utvecklat samarbete med ANP och ANA, men det innebär även att alla får jobba för fullt. Vi hoppas det blir lite lugnare tempo under Ramadan.

Just nu målas det upp det en blandad bild, men ofta rätt balanserad bild tycker jag när man följer ett par olika medier om läget här i Afghanistan. Förväntat så här inför valet. Ibland är det dock en sammanblandning mellan å ena sidan det som händer i södra Afghanistan med hur läget är i vårt område. Man ser då och då generaliseringar och kopplingar som inte ger hela bilden. Ibland har jag svårt att känna igen mig när uttalanden som jag gjort sätts in i ett sammanhang i media. Något som jag tror att man måste lära sig att acceptera.

Visst är det så att vi är på ett riskfyllt uppdrag och visst är det på det viset att vi plötsligt kan få en skadad soldat. Jag förstår att det finns en oro hemma och att det kan vara svårt att få en rättvisande bild. Jag rekommenderar att ni i första hand följer vår verksamhet via kontakt med era nära i FS 17 och via Försvarsmaktens hemsida www.mil.se. Vi försöker där att vara så fakta trogna som möjligt och så snabba som möjligt. Denna i kombination med vår egen blogg http://www.swecon-fs17.blogspot.com/ hoppas jag kan ge er en så nyanserad bild som möjligt.

Andra leave-omgången pågår just nu och jag hoppas att ni får tid att träffas och att umgås även om jag vet av egen erfarenhet att man är rätt trött när man kommer hem de första dagarna. Jag tror att det beror på en kombination av att man jobbar hårt och värmen här nere och inte bara att det är en lång resa. Vi önskar er alla sköna augustikvällar.



Många hälsningar från FS 17 genom


Olof Granander
Chef FS 17

Information anhöriga i norr

Den 20 Augusti kommer det att hållas en nätverksträff för anhöriga till personer som tjänstgör i Afghanistan, Fs17. Träffen är förlagd till Soldathemmet Oll i Boden klockan 17.30. Jerker Persson, stabschef för kontingenten, kommer att besöka träffen för att delge deltagarna de senaste nyheterna omkring läget för soldaterna och hur arbetet förlöper.

Vad funderar du på?

Livet här nere i Afghanistan rullar på i rask takt. Vi är vid gott mod, även om stridsvärdet går upp och ner som synes på bilden!

Vi förstår och vet att det är mycket som snurrar i huvudet på er som finns hemma i Sverige. Vi skulle väldigt gärna att ni delar med er av era frågor och funderingar som ni bär mer er omkring hur livet ter sig här hos oss.

Vad skulle du vilja få svar på? Vilka saker har du inte fått information om, som anhörig, eller kompis? Alla frågor går inte att svara på i detta forum. De kanske heller inte är rellevanta att ta upp om de har en mer personlig prägel. Ofta kan det ändå vara så att många funderar på samma saker....

De kommentarer vi får från er kommer sedan att ligga till grund för det brev som Chefen för

FS 17, Olof kommer att delge er. Förhoppningen från vår sida är att era frågor till oss skickas in så snart som möjligt dock senast 12/8.

Era funderingar är även värdefullt underlag till vår blogg och de anhörigträffar som kommer att hållas v.45.

Ha en bra dag och på återhörande/ Suzanne

Fältpost

Här ser ni vår Postmaster Hannu och Paymaster Christer bakom disken. Det är alltid kul att gå till posten, för man blir alltid vänligt bemött, får snacka lite och om läget medger även ta ett fika. Jag bad Hannu berätta lite omkring hur fältpostlivet flyter på under vår mission.

-”Tyvärr har den yngre generationen fredssoldater anammat den elektroniska revolutionen i allt högre grad”, säger Hannu. ”Men för ett par veckor sedan, när Internet och telefoner låg nere i över en vecka, då var det faktiskt en liten uppgång i efterfrågan på posttjänster”.
Postdelen av verksamheten är dessvärre i krympande beklagar sig Hannu, så det blir alltmer bokföring och ekonomigöra på Finance kontor. Det är otroligt vad mycket smågrejer som köps in på plats, löner som betalas ut till lokalt anställda, fakturor som ska betalas… Det gäller att hålla tungan rätt i mun, och att hålla koll på valutakurser, papperslappar och dollarsummor – ” Det är ju den valuta vi använder här nere”, säger Hannu.

-”Våran welfare har ju lyckats avbeställa alla dagstidningar, så den ankommande postmängden har minskat betydligt sen ett par veckor tillbaka”, säger Hannu upprört! ”Hur ska man nu få tag på DN-kryss, Fredagsbilagor och jobbannnonser”? Efterfrågan är stor, så tidningsprenumerationerna kommer väl snart igång igen… Den frågan passas vidare till ATS som är boven i dramat (welfare anm.)

Utanför postens fönster ligger flaggplanen. Det är en naturlig samlingsplats där det passerar mycket människor. Alla bilar som kommer in passerar eller parkerar här. Till höger i bild ser ni en genomgång i muren. Går man genom den kommer man till vårt tvätteri och PX, där man kan handla.

Tyvärr har flaggan varit på halv stång väldigt ofta. Varje gång någon soldat från ISAF har dött i Afghanistan har den sänkts. Nu har ett nytt beslut kommit där vi i normalfall kommer att se den i topp.

-”Hittar man oss inte på kontoret är man alltid välkommen att ringa även utanför kontorets öppettider, vi är ju allt som oftast inne på campen ändå och hjälper givetvis till med service när det behövs. Om jag inte är och tränar i gymet eller tar mig runt campen”, säger Hannu. ”Hittills är jag uppe i 904 varv, lika många kilometer, längs murens träningsrunda”…
Här kommer adress till oss:
Paket: Befattningsnummer och namn, enhet
SWECON/ISAF
AFGHANISTAN
202 25 MALMÖ

Brev: Befattningsnummer och namn, enhet
SWECON/ISAF
AFGHANISTAN
190 50 STOCKHOLM ARLANDA




Innanför disken finns både det ena och andra, detta är förhållandevis ganska stora ytor om man jämför med andra enhter. Arbetsplatser, förråd, fikarum och arbetsbord, allt en salig mix. Om ni kollar lite noga ser ni att Christer är en trogen AIK-fantast.






Det finns gott om paket som skall skickas iväg, jag frågar Hannu vad som är vanligast att skicka hem eller som kommer hit?
-”Mest skickar missionsdeltagarna hem sjalar och mattor de köpt på våra lokala PX, medan hit får soldaterna mycket godis och egna favorittidningar hemifrån, förutom alla brev och vykort. Och så har vi ju skyttekillarna som inte verkar få nog av proteinpulver. En del verkar ha en egen inköpskanal hemma som skickar ner stora tunga paket till ”Anders Gaylord Johansson”, eller ”Johan Gaylord Glanz”, och liknande hitta-på-namn. Men fram kommer de, paketen! Och grabbarna växer…

Ett gammalt hederligt postfack! Här sorteras hela kontingentens inkomna brev. Med dessa små ord och bilder hoppas jag att ni vet lite mer om postgången.

På återhörande/ Suzanne

Eckervad

Eckervad jobbar på en sjukvårdsgrupp och skriver varje vecka brev till sina kompisar om veckan som varit. Vi kommer att få läsa utdrag någon gång då och då, från det han skickar ut till sina vänner.

Nesspreso
Now it´s ready and available for all Soldiers at the camp! The Nesspreso machine, which gives you a really nice cup of coffee for one Dollar. When I first went down here I took with me a Nesspreso machine and when I was home now I bought the capsules (coffee). So for one Dollar you can buy a capsule and enjoy a nice cup. I hope that my little welfare project will be successful and that lots of Soldier will like it. The money that comes in I hope will cover the coast of the machine and the capsules.

Of course this two last weeks have been generating news in the Swedish media. So a reporter from the Swedish Television came to CNL to do a report and join a small patrol in the area. The interview could be seen on Rapport the biggest Swedish news program. They interviewed Marcus a friend to me that was in the patrol that was attacked by the INS. My believe is that he did a really good interview. It’s always a big chance that the reporter will turn around everything and the true will not be told.
All the Swedish Soldiers that is here in Afghanistan is here on free will, we are here to do a good work, so the Afghanistan people can move on and have a future of peace and democracy. We are all Soldiers down here trained to handle all kind of situation and also the most difficult ones when someone is shooting at you or your friends. We are not here to shoot anyone but if we are attacked we will fight for our lives.
Everyone that are sitting in their sofa and thinking that we should go home should read the history and the news how the Taliban’s are treating people. When information comes that they have for example throw acid in the face of girls, just because they are studying in a school.

Patrol
One evening we were sent out on a mission there we should see if we could find some weapon or things that some INS had dropped in our area. The mornings are the best in Afghanistan the temperature is around 30 degrees plus and the morning are beautiful. We went out with the QRU and the CV90 platoon. The Soldiers search the area and found a few things so that was good. When we were going back one of the vehicles broke down so the maintenance Soldier had to come out. The patrol that some Soldiers went out on that should be five hours became 17 hours. During the night I tried to sleep for a few hours inside the APC, I think I went minus in sleeping hours.

Visit
Every week there is lots of Soldiers from different countries that are visit the camp. This week I talked to Soldiers from Germen and from US. They are all very impressed of our ambulance and the food in the dining hall. On the pictures you can see vehicles from Sweden, Norway, Finland, Germany and US.

Barbar Shop At the camp we have a local barber that have a small container there he has his shop. So after that I have been looking myself in the mirror and saw that now it´s really time for a hair cut I walked up the barber shop. Knocked on the door and the barber sad hello and told me to come in. I sat down at a chair covered in plastic, and on the table there was all kind of things, scissor knifes. My thoughts was now already in a bad horror movie from Russia. He gave me some water and start asking me of my family. He was really worried that I was not married, and told me how things work in Afghanistan. After that we had talked for ten minutes he asked me how I liked to have my hair. After that I explained a little he said, that is the most beautiful hair cut, and that I should be really happy soon.

He stated to use his “machine” and the scissor and I just closed my eyes and hoped for the best. When he was finished and we agree over that it was perfect. He asked me if he could take a “little cut on my beer” Of course I sad, and he started with the machine and then suddenly I felt how he cut my eyebrow with the machine. I gave him five Dollars and we took a photo and I wished the Finnish Soldier that was next in queue good luck!

General
One of our Generals in the Swedish Army came down to the Camp during a day to talk directly to us and inform us about what are happening in Sweden and how they are working to help us but also listen to us Soldiers if we needed something. The canteen has never been as full as then the General had his speech. I think it was a good one even that we all know that things take time and words often sounds better than they really are. We can just hope that the politicians will make the right decision so we can have so good tools as possible to do our work.

Driver
This week Mr Robin arrived to the group, our new driver. Robin has been down here before as a driver and rifleman in a rifle platoon. So we welcomed him when he arrived to the camp and showed him to his barrack. Because he is a reserve hi did not have any more things than he was travelling in. So we had to go to the main store to take out some gear for him. It will take some weeks before his things from Sweden will come down to Afghanistan. He had also go throw the information package that everyone has to do then they first arrive to the camp. So after one day he could follow us out on patrol. So for two days we were five people in the group and that worked very good, Robin had a good introduction in the job as driver.

Shooting range
This Sunday we went out to the Shooting range to have a shooting, so Robin could come into the group. We tested first our weapons so they were still hitting there we were pointing. After that we did some exercise then we were going on a foot patrol and we are attacked by enemies, after that we did one when we haft to leave the APC for some reason. We tested a new bag there we have some extra things that is good to have if we are needed to leave the APC.

Summary: The media has written more about us than they have done the last few years. We are know one of the top stories in Sweden. I have been seen in one of the reportage from the Swedish Television. (http://www.svt.se/ / svtplay). I can just hope that this will make people back home the knowledge that Sweden is doing a difference in Afghanistan. Our present makes peoples everyday more safe. We had a new driver this week Robin that we all hope will enjoy the time here with us and that we will have many good days together. I have learned to never truest a barber in Afghanistan! But it was worth five Dollar for that experience.