SMO

Jag avslutar nu efter fyra månader min kontraktstid i Afghanistan. Jag har varit stabsläkare, eller, som det heter på engelska ”Senior Medical Officer”. Senior kan ju passa eftersom jag har varit äldst på campen. Det är skönt att vara gammal när man åker på mission. Barnen är vuxna och kärleken behöver inte bekräftas varje dag när man varit gift i över trettio år. Fast visst saknar jag familjen, inte minst barnbarnen som snart blir två till. Det skall bli en stor glädje att återse dem.

För mig har tjänstgöringen även inneburit en återknytning till den organisation som jag tillhörde första gången för 41 år sedan och senast för 16 år sedan. För 41 år sedan hette det ännu Krigsmakten och alla förband var ”kungliga”. Mycket har förändrats i försvaret sedan dess, somligt till det bättre, annat till det sämre; åter annat såsom sängarna, de slamrande plåtskåpen och mentaliteten hos förrådsgubbarna är evigt desamma. Det där med förrådsgubbarna gäller dock inte vid FS17, tvärtom, i förrådet precis som i resten av förbandet har jag mötts av idel vänlighet.

Den tjänstegren som jag själv ansvarat för, sjukvården, har lyckligtvis inte alltid haft så mycket att göra. En och annan har haft tid att bygga upp en solbränna. De gånger då det verkligen har behövts har dock allting fungerat på ett väldigt bra sätt.

Det har det gjort även med mina arbetskamrater inom sektion G4. Sektion G4 hanterar logistiken d v s man ser till att soldaterna har mat att äta, vatten att dricka, kulor att skjuta, ström att förbruka, fordon att åka, skor på fötterna och kläder på koppen. Humöret har alltid varit på toppen även när bilar och elverk gått sönder, transporter ställts in och materiel uteblivit. Snabba improvisationer och listiga genvägar har löst problemen även när fordon fastnat på otillgängliga ställen. Mauritz fixar transporterna, Ola ser till att bilarna rullar, Mikael ser till att hygienen är på toppen och at inga skadedjur angriper oss, Klas-Mikael och hans assistent Patrik fixar det mesta. Den grej som Klas-Mikael inte kan fixa fram finns inte. Över hela sektionen vakar chefen Thomas ”Eken” med en närmast göteborgsk humor trots att han av födsel och ohejdad vana är norrbottning.

Förutom alla nya vänner och alla nya intryck känner jag också att jag gjort nytta här i Afghanistan. Inte direkt jag personligen, men jag som en del av FS17. Skulle vi lämna våra fyra provinser skulle tomrummet med största sannolikhet fyllas av aktörer som vore sämre för befolkningen i området.

Ledsen blir jag när jag läser okunniga debattinlägg och tidningsartiklar om Afghanistan och den svenska insatsen. Glad blir jag över att ha varit här och glad är jag över att åka hem, även om det blir med ett stänk av bitterhet med tanke på de vänner jag nu lämnar. Med detta vill jag tacka alla mina kamrater på FS 17. Vi ses på återträffen.

Lars Raxell