Frågar man någon annan enhet än just sjukvårdspluton vad vi gör ”en vanlig dag” blir svaret oftast att vi ligger på soldäck… vilket i och för sig stämmer, men inte hela tiden. Vi kollar faktiskt på film och hänger på gymmet också ;-)
För oss på sjukvårdsvagnarna, eller MMT:na (mobile medical team) som vi oftast kallas kan innebörden av ”en vanlig dag” variera kraftigt. Vi har i stort sett alltid någon form av beredskap, vilket innebär att vi har en radio med oss 24 timmar om dygnet och ska vara beredda att rycka ut tillsammans med de andra delarna i larmstyrkan, med antingen 15 eller 30 minuters förvarning. När man ingår i dessa s.k. QRU:er (quick reaction unit’s) kan man helt plötsligt få släppa vad man har för händer och ge sig iväg på ett larm som kan vara i allt från några timmar upp till några dygn. Senast var det inventering av sjukvårdstält som övergavs hastigt och lustigt då vi var tvungna att ge oss iväg på ett stort larm…
De uppgifter vi får beror mycket på vilken verksamhet som sker ute i vårt ansvarsområde. Ofta stöttar vi någon av skytteplutonerna med ett MMT, då de ska ut och jobba. Detta innebär oftast för oss att stå i en framgrupperad bas så att vi snabbt kan ta oss fram till en eventuell händelse. Vi har blivit riktigt bra på att vänta med andra ord, eftersom dessa uppdrag hör till de vanligaste. Baserna kan antingen ligga precis intill en afghansk polisstation eller mitt ute i ”ingenstans”.. det gäller alltså att vara förberedd så man kan fördriva tiden. Beroende på hotbild och läge kan väntan innebära det mesta, allt från att sitta inne i vagnen och läsa eller lyssna på musik, till att plocka fram en fotboll att lattja med. Det senare är ett populärt inslag bland barnen ute i byarna..
Ibland följer vi med EOD eller IEDD ut då det rapporterats in om upphittad OXA (oexploderad ammunition) eller IED:er (hemmagjorda bomber) som måste röjas.
Det kan dock lika gärna vara så att en grupp blivit beskjuten och att man då vill få ut våra resurser närmare själva händelsen för att snabbt kunna sättas in om vi behövs.
Ibland är uppgiften att köra en patient in till sjukhuset på den tyska campen Marmal..
Vid sällsynta tillfällen kan det faktiskt hända att ett MMT inte har någon beredskapsgrad alls.. då är det inte helt omöjligt att man passar på att njuta av en eller två öl på mässen..
Så ofta som möjligt försöker vi få ut en grupp till någon av de ”skjutbanor” som finns för att vi ska kunna öva ihop oss i grupperna och upprätthålla våra skjut-/stridsfärdigheter. Det gäller ju att alltid ha en hög färdighet så att vi kan känna sig trygga med oss själva och vår utrustning. Tyvärr är tillfällena till skjutövningar ganska begränsade på den här typen av pluton eftersom vi är i behov av eskort från andra enheter så fort vi ska röra oss utanför campen.
Förutom beredskapen inne på campen kan vi ha i uppgift att stå för sjukvårdsberedskapen ute på något av våra PO:n, och då kan tiden variera ännu mer, från 0 (noll) minuter och uppåt.. När man står i beredskap på ett PO har dagarna en tendens att bli väldigt långa, då utrymmet är begränsat och det inte är alltför mycket som händer. Då passar det utmärkt att öva inom gruppen med den utrustning vi har i vagnarna, eller att samöva ihop med kirurgtroppen som ofta huserar där..
Barnen i Nawai Kot fick springa av sig lite när Fredrik plockade fram fotbollen ur vagnen..
I samband med att första sjukvårdsgrupp lämnade en patient på Marmal passade de på att besöka tyskarnas ”Force protection” enheter som hade öppet hus. Tyskarna var ivriga att låta Cilla prova dereas bombdräkt som de har när de röjer bl.a. hemmagjorda bomber. Dräkten väger totalt 44 kg.
Gruppövning på skjutområdet utanför Sheberghan. Scenariot är att fordonet slagits ut och måste överges.. Emil utnyttjar tiden han springer åt att byta till ett nytt magasin.
Personalen från en sjukvårdsvagn och kirurgtroppen hjälps åt att flytta över en patient från båren till ”operationsbritsen”.
På bilden nedan kan ni se att spineboarden har många remmar för att man ska kunna fixera en patient ordentligt.
Det var allt för den här gången, förhoppningsvis kommer det lite mer info innan det är dags att rotera hem.. // Cilla, Squadleader PL81
Från och med onsdag den 14 t o m onsdag den 21 oktober hade vi besök av Swedish armed forces entertainers, här i Afghanistan. På bilden ovanför ser ni gänget i sin helhet, de kallar sig "Afghan Dogs" Mia Berndes, Jerker Aderwall, Kristoffer Appelqvist, Max Lorentz, Carl "Ludde" Widegren, Henka Johansson, Peter Löwgren och Mikael Westemar. På bilden nedanför ser ni dem också en aning mer combat :-) Kristoffer tyckte inte att det var sååå roligt, så han ställde inte upp på den bilden.
Gänget poserar framför en Patria, vilket också var det fordon de oftast fick åka när de transporterades runt i vårt norra distrikt.
Det var fullt ös hela veckan!!! Här ser ni en bild från sista spelningen på CNL. Sammanlagt genomförde bandet 8 spelningar, ett gediget program. Jag kände mig näst intill som slavdrivare.
Micke och Mia är bandets solister, som klarar av duetter, att köra, att spexa och få publiken att sjunga med och ha det roligt. 
.JPG)
Här är en bild från spelningen i Sherberghan. Ni kommer att få bilder från fler platser framöver.
Det var inte "bara" spelningar och riggningar som avklarades under veckan, även en god Afghansk lunch, pallao och kofta intogs på mässens golv.
Max och Mia som var till det lilla PO:t i Sar-e-Pol hade turen att få gå på en patrull på byns gator. Det finns många barn i Afghanistan och de vill väldigt gärna vara med på bild. Under länken här intill kan ni gå in och läsa artisternas egen dagbok. Detta var en väldigt kort beskrivning på en fantastiskt innehållsrik och trevlig vecka för mig som welfare. Jag hoppas att många soldater fick känna gängets glädje och inspiration de hade att dela med sig av. Tack Afghan dogs!
